måndag, februari 01, 2010

lite tungt, sådär

deppar och är bitter. fan, fan, fan. SKIT! jag känner mig så förbannat maktlös, alla de saker som är fel i mitt liv som jag inte kan göra något åt... och alla de saker jag kan göra något åt, KAN FÖRÄNDRA - ja även de jävla sakerna känns oundvikligt skrivna i sten. det kanske bara är såhär det ska vara? men jag vägrar tro det, jag vägrar nöja mig med halvdant och bitterhet. jag vägrar.


jag funderar på mitt liv och kan inte låta bli att minnas... och särskilt ämnet gamla vänner är lätt att romantisera, drömma sig tillbaks till. måste påminna mig själv om att dessa så kallade vänner (och då en vän i synnerhet) var människor som inte drog sig för att hugga i ryggen, blunda och se åt annat håll.
en "bästa vän" som ljuger. som gång på gång väljer andra sidor än just min sida. som skrattar när man inte ska skratta. som inte vill se vare sig ätstörningar eller depression, som går när man ska stanna, som väljer MIN pojkvän före MIG (och, det är väl typ the basics i bästisskap? man snor inte andras pojkvänner, eller va?). som blir förlåten men fortsätter svika. gång på gång på gång. jag menar, det är väl inte helt okej...

well, a walk down memory lane och då kan vi ju lika gärna passa på att rota fram lite fler bilder på Eder Angelica Oldschool Style. Deluxe.


yepps, jag var blond. i många herrans år. inte förrän i höstas som jag blev såhära rödbrun och stilig som jag är nu. men visst var jag väl ändå en liten laxpudding som blondie också? *flaxar med ögonfransarna*

...ändå, när jag tänker efter så är det inte så jävla illa ändå, mitt liv. så skit som jag mått förr så är jag ju praktiskt taget en ny människa idag. nä, kanske inte, men vissa av er förstår. om man någonsin har mått så dåligt att man vill ha sönder sig själv, om man någonsin avskytt sin egna existens till den grad att man är beredd att utplåna den... ja då vet man. och då får man vara tacksam och stolt bara man överlevt. det har jag gjort. för jag är stark. jag ska ha credd för det, och jag måste komma ihåg det, att jag trots allt är en stark människa. en fin människa.
idag är bara en sån där dag. ni vet.

kram på er, allihopa.

5 kommentarer:

Hanna sa...

Vissa människor är bara helt dumma i huvudet. Jag hade en kompis som jag ena dagen satt och tröstade för att hon hade varit med om skitjobbiga grejer när hon var yngre och peppade henne att polisanmäla, bara för att några dagar senare bli uppringd av ett minst sagt asförbannat ex som undrar varför den här tjejen säger att jag var otrogen mot honom när vi var ihop och eventuellt smittade honom med klamydia. Helt out of the blue!

Efter det tog det fega lilla kräket bort mig från Facebook och MSN och håller fortfarande på att kissa på sig när hon råkar möta mig i en korridor eller nere på stan. Fast det njuter jag bara av, den där kissnödiga deer in head light-looken. Mouhahaha.

Rävis sa...

Fy fan vad pissigt det är med vänner som håller på sådär. Har inte direkt upplevt precis den grejen (kan ha att göra med att jag redan var utfryst av tjejerna i min klass i hela högstadiet och bara umgicks med ett par killar då, svårt att hugga en i ryggen
när man redan har satt kniven i magen, och inte umgicks med så många i gymnasiet..) men bah!

Bättre ensam än med "vänner".

Tycker fortfarande att du ska flytta till Jönköping, vi kan vara bffs, måla tånaglarna på varandra, käka LCHFmat och gegga med ansiktsmasker dagarna i ända :D Ja! :D

(en liten parentes - fan vad söt du var i blont! Jag har också varit blond ganska länge, typ fram till jag färgade rött första gången för 5 år sen... men det vete fan om jag vågar lägga upp nån riktig blond bild, haha :D)

angelica sa...

Hanna - vilket freakshow hon måste vara. haha, deer in headlight-looken, den känner jag till. rätt åt 'na. sådana där människor kan ju inte vara helt riktiga i huvudet...

Rävis - fy fan för allt sånt där, utfrysning speciellt. jag förstår inte ens hur man klarar av det. blev själv utsatt för sånt i femman, sexan, men det gick lite över. de kompisarna fattade väl att det inte var schysst, eller nåt.

hmm, jag har i stort sett alltid varit bäst kompis med killar. flest tjejkompisar men bäst killkompisar. (undra varfuur?.. hmm...)

och ja, hellre ensam. faktiskt. fast det kan ju suga det med.

well ofcourse milady! eller kanske inte flyttandet då, men så snart det praktiska tillåter så målar vi tånaglar, käkar och geggar - om inte nu så genast, tack :D

(TACK! och det tycker jag definitivt du ska göra!!) :DD

Rävis sa...

Utfrysning är så jävla pissigt. Åh elaka fittor som sysslar med sånt. Blir fortfarande arg när jag tänker på det, det sabbade hela mitt sista år i högstadiet och delvis mitt psyke för många år framöver. Tack för den liksom.

Har också haft närmast killkompisar, ända sen 7an i alla fall.. Fast flest killkompisar också, eller lika många som tjejkompisar, det blev liksom så när alla tjejer fick damp och frös ut mig.

Kan tillägga att det var mycket på grund av att EN tjej som jag var nära vän med tidigare men som det gick åt helvete med hatade mig innerligt och spred ut lögner till de andra tjejerna i klassen. Det, och att jag hade mer utvecklad kvinnlig kropp och hade på mig tajta jeans typ, vilket gjorde så att killarna i klassen var intresserade av mig mer än av dem (tajta jeans och linne > lösa jeans och stickade tröjor, det är 15åriga killar vi snackar om). Fy fan vilka barnrumpor jag gick med.. Argh. *mummel*

JA! GEGGA! :DDDD

angelica sa...

åh, som jag HATADE min "kvinnliga" kropp. minns i sexan när jag fick berättat för mig av en av de störigaste killarna att jag minsann hade störst bröst i klassen. tack för den, liksom. 12 bast och osäker som det är, fattade aldrig vad tusan han menade men tog det då rakt inte som en komplimang. mina tjejkompisar gillade det inte heller - av nån anledning. ack, det var tider det... haha.