obs. ett ganska så pinsamt inlägg.

att först och främst orka bry sig om att det här är internet och vem som helst kan läsa. sen skita i det och posta ett töntigt jävla inlägg om hur miserabel och melankolisk jag är. sen hoppas att någon läser, att personer som ska förstå förstår, att ni inte hatar mig för att jag är så jävla larvig, att ni tar allting med en nypa salt. jag har en shitty jävla day, och det här är resultatet av för mycket tankar och uppmärksamhetskåthet. tack för mig, det var varningen. här är det som varnas för:

---

att orka ångest deluxe
inte tillåta sig själv att gräva ner sig i gamla eller nya sorger och åthelvetesfyllor där man bara är en hundra gånger värre version av sig själv
intalar mig för att inte falla:
ingen tycker om mig
ingen tycker om mig.
minst av allt är det någon som bryr sig om jag dyker upp full eller nykter, kanske ens om jag dyker upp alls
att orka med sig själv när ingen annan gör det
jag är trött. så förbannat trött

att jag mådde såhär varenda dag är ett förbannat mysterium nej, att jag orkade leva vidare när jag mådde såhär varenda dag är ett mysterium.
livet går ju vidare hela tiden fastän man mår fan, det måste man komma ihåg. det är ju bara fruktansvärt jävla skitjobbigt att inte veta vad man ska ta sig till för att man är så jävla obekväm i sitt egna skinn, sina egna tankar. skära sönder sig? eller vänta och hoppas på bättre tider.
att försöka hitta någon som bryr sig för en liten stund eller stanna och kämpa för den man redan har? men så hårt så svårt så himla svart med en människa som alltid låter en komma i andra hand. vill inte ställa krav eller ta mera plats än vad man får, är för mycket hela tiden men aldrig tillräcklig. det är jobbigt och jag tror inte att man ska kalla det kärlek, snarare ett mörkt och svidande JAG BEHÖVER DIG FÖR ATT ORKA LEVA, det gör mig rädd. så förbannat rädd

det finns så många ord i mig, dom får inte plats i den lilla kroppen jag kallar min. vill få dig att förstå men jag orkar inte, det är för svårt. känner mig inte viktig men vågar inte be om mera plats i ditt liv
går istället till någon annan och blir för full i hans sällskap, hatar mig själv för att jag är så äcklig och så uppenbart saknar kontroll. använder de verktygen jag har för att låtsas att jag är någon att känna någon att ha men sitter ändå tom bredvid när någon snyggare bättre kommer till dig. det känns så onödigt att ställa upp som kandidat när jag är så övertygad om vem du väljer först och vem du inte väljer alls

en jobbig skitvecka, igår kunde jag skylla på bakfylla och dageneftersyndromet men idag har jag ingen anledning att må såhär. annat än att det är mitt fel mitt fel mitt fel allt är mitt fel och jag har inget att skylla på eller gömma mig bakom, det här är mitt öde och aldrig någonsin blir jag rätt. för dig eller honom eller någon annan, ens mig själv. verkligen inte mig själv