I am tired of running

var väldigt längesen jag skrev någonting här. nästan två veckor. det blir väl som det ofta blir, jag är ju sämst på att slutföra saker jag påbörjar. en blogg kanske man inte slutför men man kan ju försöka hålla den uppdaterad iaf.
men nog om det, skitsamma, för den här är ju egentligen bara tänkt för min egna skull. så vad gör väl det att jag inte skriver så ofta och så noggrant.

jag lyssnar på klassisk musik och strax ska jag nog försöka sova. en heldag i skidbacken och massa mat gör mig sömnig.

tråkigt att vänta på sms hela tiden, och jävligt töntigt är det väl, men svårt att låta bli att titta på mobilen stup i kvarten för att se om sms-symbolen, det lilla kuvertet, dykt upp i displayen. han skriver söta saker och ikväll när han förmodligen blir full så skriver han ännu sötare. jag tänker en massa på om det här är att vara kär? kanske är det det, men det är ett jävligt läskigt ord och ett ännu mera skrämmande begrepp är "tillsammans". jag tycker om honom mycket och vill inte sova bredvid någon annan, och skulle bli redigt besviken om han gjorde det. men att sätta en så hård stämpel på det hela och verkligen kalla honom min pojkvän är något som känns väldigt långt borta och alldeles för svårt just nu. antagligen är jag väl bara rädd och för feg. men det är så det är. kan vi inte bara få ses och vara fåniga och pussas och le och tycka om varandra och så är det bra med det? varför måste allting vara så jävla kravfyllt jämt?

och maten, den förbannade maten. alltid maten. såklart. livsviktig. jag äter en hel massa men går inte upp enormt i vikt? det är en stor grej för mig att inse att jag inte väger som ett helt hus fastän jag äter för två (mm, eller hur). L hjälper mig faktiskt så mycket mer än jag trodde han kunde. än jag trodde någon kunde. vi får se hur det går, vad han sen har att ge mig, om jag lyckas hålla mig över ytan och kanske... kanske lyckas skaffa mig ett liv utan att hata mig själv och all mat jag får mig. kanske? jag vet inte, men än så länge gör jag som han säger för han får mig ändå att hoppas. väldigt lite, men, jag hoppas.

nu bäddar jag ner mig under täcket och tänker på T och hans... ja hela honom.
godnatt!