jag är så rädd nu för tiden. rädd för att blir tjock, för att vara tjock, för maten och att äta, för mörkret, för att umgås, för blodprov (herregud jag började fan grina igår när de skulle ta), för sprutor, för sjukhus, för vågen, för ensamhet, för kärlek, för mina närmaste vänner, för usaresan, för min kropp, för benen som syns på min kropp, för benen som inte syns på min kropp, för bup och ätstörningsenheten, för eventuell inläggning, för skolan, för jobbet, för kraven och pressen och alla måsten, för alkohol, för allt allt allt allt allt, hur i helvete ska jag orka ta hand om mig själv när allting är så jävla läskigt?
hur kan man väga fyrtiotre kilo och känna sig som femtio? jag menar, när börjar man se det som vågen, kläderna och vännerna berättar?
JAG ORKAR INTE! allting blir bara fel och idag var jag på restaurang med mamma, moster och kusiner. jag beställde sallad, bara en vanlig grönsallad med vad grönsaker de kunde hitta. självklart dränkte de den i olja och jag fick nästan panik när jag fick ut den och mamma fick säga till och den jävla kyparen sa nåt bitskt i stil med "ja det kan ju vara bra att säga det innan, nu måste jag ju slänga hela den här" vadå du får betalt för att vara trevlig och du klagar på en sallad värd kanske tio kronor? jag orkar inte! jag började nästan gråta. herregud vad det här förstör mitt liv
jag vill ju bara vara normal och snäll och fin
jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte hur fan orkar man?
och så han, t, som liksom jag vet inte. jag tror att han tycker om mig men det gör nog k ochså och eftersom jag är en jävla idiot, en fittig hora så ger jag fel signaler till båda och bara fan. kärlek ja kräklek, åt helvete med det egentligen, men jag kan inte sluta längta efter någon som kan hålla om mig när jag försöker slåss med alla mind monsters om nätterna. jag är så ensam, jag behöver nån som tycker om att krama mig och hålla min hand och säga att jag är fin fastän jag inte är det.
jag vill ha mitt liv tillbaka nu
godnatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar