dude you're so crazy

allting snurrar fort, fort och jag tycker egentligen om det och om det inte var för den förbannade känslan av att vara för tjock hela tiden så skulle jag vara fullt glad nu

att kunna äta en grillad korv eller smaka någons matsäckssmörgås är en större grej än vad det låter som. att kunna sitta med sina klasskompisar i matsalen och inta mer än ett glas isvatten... det är stort. det känns stort. och tjockt. men det känns ganska bra
jag äter ganska mycket nu och jag försöker tycka att det är okej ändå, (låtsas inte om att allt består av light och fullkorn och nonfatlesscaloriesblahablaha och bestämda mängder som ändå slutar med att jag äter för mycket,) försöker vända andra sidan till när ångesten dansar virvelvind i huvudet, magen, låren, mina feta jävla armar. försöker intala mig själv att jag behöver kilona men rösten i mitt huvud frågar hela tiden om och om igen vem det är jag försöker lura?!
men allt känns ändå ganska bra, jag tycker om att kunna vara med i det sociala och jag tycker om att själv äta av den mat jag lagar till mina vänner. rösterna skriker att jag är en tjockis, att jag inte är värd maten jag äter, att det är för mycket, att jag är för tjock, att jag är äcklig. tystar dom med frisk-argumenten och det faktum att när jag äter känner jag åtminstone något. jag kanske har ångest men jag kan vara ledsen och gråta, jag kan till och med känna glädje och lycka. jag kan känna. vilket är långt ifrån den likgiltighet som inträder efter några dagars svält.
jag vet att svält är ett av mina nuvarande verktyg för att hantera känslor. eller för att slippa hantera känslor. på så vis som jag alltid tagit till självdestruktiva metoder så fort någonting varit jobbigt... alkohol, mat, sex, skärandet. jag antar att det är mitt sätt att fly - att förstöra mig själv. att förflytta fokus från den ena smärtan; känslorna, till något annat; det fysiska ontet. visst är det enkelt och visst fungerar det för stunden. men du får aldrig ett fullvärdigt liv om du varje gång du känner någonting trycker bort det med ett rakblad eller genom att låta bli att äta. jag vet det. jag måste bara våga ta steget bort från det. det är ju trots allt det enda sätt jag känner till, de enda verktyg jag använt genom hela mitt snart artonåriga liv.

men livet rullar på trots matmonstrena i huvudet.
lägenhet letas för fullt till mamma och mig och pappa har hittat ett hus vi förmodligen får. om 17 dagar blir jag arton. myndig och vuxen. om 24 dagar far jag till usa i två veckor. efter det blir det vår... det måste det bli. jag behöver värme och solljus och lite ballerinaskor. lite gräs under fötterna och folköl i stadsparken

jag pillrar i mig zopiklon varje kväll jag får möjlighet. det är så fruktansvärt, fruktansvärt skönt att få komma bort lite. och att få sova. gud vad jag älskar att sova. jag avundas verkligen människor med normala sovvanor. att få sova en hel natt. det är någonting man ska vara tacksam över om man får. sömn är av många underskattat... inte av mig. jag älskar sömn.

jag hade tänkt skriva någonting om känslor och kärlek och pågående händelser men jag orkar helt enkelt inte, mitt huvud är fyllt med någonting som skulle kunna liknas vid kaos. punkt

nu ska jag prata med t lite och sedan ska jag lägga mig... förhoppningsvis alldeles druggi och halvvägs in i drömmarnas land. godnatt!